all i have is love for humanity

Nu är vi nästintill klara med tentan hur som helst och imorgon bitti ska det finslipas.

Och på onsdag smäller det, helvete vad det smäller.

Fått tenta resultat från förra som jag klarat (trots en helg på Oktoberfest i München och plugg på tåg, flygplan), har fyllt år och precis gjort ytterligare en tenta. Kan det bli mer ultimat för fest? Skulle jag inte vilja säga.

Nu väntar det bästa, sängen. Natti people.

Tomorrow is a new fucking day.

-

Vad rätt jag hade som skrev om det i mitt förra inlägg. Fick återigen uppleva det på jobbet, helt otroligt.

Hur som helst. Såg någon skriva på facebook om en video, bystander effect. Det hände nyligen att en liten flicka blev överkörd av en skåpbl i Kina, 18 människor går förbi, ännu en bil kör över henne, tills en städerska plockar upp henne, flyttar på henne och kontaktar föräldrarna. Det finns massa liknande videor på youtube om man söker, bland annat med test som man gör. Alltså skådespelare som spelar att det har hänt de något, och man tittar på hur lång tid det tar för någon förbipasserande att reagera. Var är moralen? Vad är det här, kan det ens kallas för mänskligt enligt dess definition? Jag finner helt ärligt inga ord för det här.

Min vän i Uppsala berättade till exempel i helgen om hur hon var påväg från jobbet och såg en gammal tant ligga på gatan. Ingen gjorde ett skit. Hon däremot stannade med bilen för att kolla läget. Då kommer det fram en kille och frågar om hon känner tanten. Det visar sig att hon är dement och har flytt ifrån ett ålderdomshem. Hon ser numret på hennes rullator, ringer och kör dit henne. Varpå hemmets chef tackar henne starkt. Vi påpekade bland annat hur sjukt det var att hon ens lyckades komma bort, för tanten hade inte gått i fem minuter, snarare kommit en 30 minuters sträcka.

Jag vet inte hur många gånger jag själv sett olika saker påväg hem från jobbet, krogen alltså. Alla gånger har jag agerat eller ringt polisen. En gång körde en kille i millimeters avstång på motorcykel förbi oss på trottoaren, en kille låg på asfalten på en sidgata och blödde från huvudet, en alkoholist ramlade från cykeln, en äldre kvinna höll på att bli bortsläpad av en okänd man, ofrivilligt. Varje gång har jag gjort något. Är jag den enda människan som hellre själv skulle dött, än att leva med något sådant samvete? Vad handlar detta om egentligen. Psykologerna säger i dessa exemplar videor att det handlar om att vi är en grupp människor, att varje individ förväntar sig att en annan kommer att agera. Vilket även visat sig att när en person velat hjälpa till, då kommer resten också.

Huvudpoängen med detta är egentligen det jag brukar säga. Och det är att jag vet till hundra procent att om det skulle vara så att jag själv skulle hamna i en sådan sits, så vet jag att jag inte kan räkna med någon annan än mig själv (vid knapp reaktions tid). Helvete, helvete helvetee.

Jag är så besviken.

En sak jag känner att jag vill påpeka är att jag inte vill bo i Kalmar just nu. Jag har verkligen stor stads abstinens och att ha varit i Uppsala och Stockholm i helgen är så jag. Jag bara känner det, jag blir en helt annan människa. Det bästa med det är att jag har friheten att klä mig precis som jag vill utan att det blir konstigt. Till exempel så är man mer mode medveten, även om det finns några white trashes, och tycker att knall färgat läppstift är snyggt. Man kan börja prata med en människa utan krångligheter, dessutom föra normala konversationer med personer som har lite mer allmänbildning än i lilla Kalmar. Sjukt mycket fördomar, ja, men jag har även upplevt det. Självklart finns det alltid individer.

Jag har gjort världens kanske godaste mat som jag fick receptet på av min syster. Synd att man inte har en man att dela den med. Den gick ni på va? Hell to the no, jag ska äta upp varenda smula själv och njuta ännu mer. Jag gillar faktiskt att äta själv. Och laga mat till dygn hög musik. Nu, åter till maten.

Uppsala på lördag med hela jugge maffian som syns på bild nedan. Världens bästa gäng att vara med. Jag behöve få vara lite av en patriot. Vi ska dessutom få en tillhörande liten knatte vilket gör mig otroligt glad.

På lördag blev det en sväng till Stockholm och Tamara, dreamteam is all I have to say. Hur vi lyckas? No fucking clue. Jag slog rekord i walk of shame för min sula på klacken hade åkt av, där gick jag mot pendeln sju på morgonen medan folk var påväg till jobbet, släpade hela mig framåt och ramlar till råga på allt för att jag fastnar i sulan.

-

-

Fick en kommentar om att lägga upp bilder från Oktoberfest så kan fördriva min tid med det tänkte jag.

Dessutom blir jag gladare av att drömma mig tillbaka. Vilken jävla helg i München, lovely.

Olika människor, tyskar såklart kärast av alla. Glada, pigga, medmänskliga, galna, enormt godhjärtade, organiserade, livade, tack!! Stämningen när alla stod upp på borden, kastades åt alla sidor pga obalans på bänkarna. Allt från 3 åringar till 80 åringar. Bara en liters så in i helvete god öl.

Ut från tälten och in bland pubarna där alla pratar med alla. Man sjunger, man klappar. Man kramas och pussas. Men framförallt har en förbannat trevlig stund.

Jag ska så tillbaka.

Ich liebe Deutschland. Ein prosit, ein prosit der Gemutlichkeit!