Wait til you see my smile
Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen just nu. Inte för att jag älskar att ha mitt liv planerat men ibland är det helt enkelt en nödvändighet. Ett bra exempel är i tider som nu, lågkonjunktur. Idag kom jag in i mitt första hands val. Jag ska utbilda mig till Turismekonom i Kalmar. Jag har haft en börda ett tag nu, där man bara allmänt oroat sig om hur det blir, vad jag kommer in på och vad som väntar mig. Nu vet jag, men ändå slog jag mig själv av glädje och förvirring i bordet när jag fick beskedet. Jag som precis hade börjat tänka att det kanske är meningen att jag borde bli journalist istället, för det var mina andra val, flera journalistutbildningar. Men nu inser jag att det fanns en anledning till varför jag valde att läsa just turismekonom programmet, det är ett steg i min långa planering, jag kommer komma ett snäpp närmare mitt mål genom denna utbildning. Nu när det är så verkligt, kan jag verkligen sätta lite säker grund för min tro och min dröm.
Det har gått någon månad nu när jag verkligen inte haft mycket för mig om dagarna, men nu kommer jag in i en period, på bara en dag dessutom, där jag måste börja göra massa saker. Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Leta lägenhet, kan vara en bra idé? Fixa extrajobb? När jag kommer dit, börja träna? Sådana saker jag velat göra som kommer bara öppna sig upp för mig nu, alla möjligheter som jag missat. Men min funktion är verkligen, att om det händer en bra sak så vet jag att jag kommer åstadkomma så många fler. Det här är en del av min utveckling i livet, deffinitivt.
På fredag åker vi dessutom till Berlin, jag och fyra grymma brudar. Vi ska fira, och jag kan vara lugn, för när jag kommer hem vet jag vad som väntar mig de närmsta 3 åren. I've got a start. Linnéuniversitetet, here I come!
