all i have is love for humanity

Nu är jag hemma hos mamma och pappa. Åkte hit igår för det blev rekordkallt i vår lägenhet och jag var tvungen att duscha, vilket jag inte gjort på några dagar och var omöjligt att göra i den där kylan. Dessutom brukar varmvattnet inte räcka till ibland heller. Nu klagar jag inte, bara påpekar. Men här finns det ju sjukt många fördelar, jag slipper laga mat, jag har allt jag behöver och det bästa är att när man är här sällan så blir man så pass uppskattad att de gör allt för att man ska komma tillbaka så snart som möjligt. Kan vara så simpelt som att jag inte orkar gå upp ur soffan för att hämta ett glas vatten.

Jag satt inne på mitt rum förut och tittade igenom gamla brev, vykort, och saker som bara bär med sig sådana sjuka minnen. Jag har brev som sträcker sig så långt som för 12år tillbaka i tiden. Det äldsta jag har är ett sådant där fjantigt brev som min dåvarande "bästis" skrev till mig och gav mig rätt i handen. Det är fint skrivet och målat i olika pastellfärger som bakgrund. Det roliga med brevet är dess budskap. Det handlar om att min så kallade bästis på den tiden ville säga upp sin vänskap med mig. Hon hade bestämt sig för att hon inte ville sitta bredvid mig längre, för jag hade tydligen utan min vetskap börjat umgås med en annan tjej i klassen lite mer än med henne, därför skulle hon nu byta plats. Det är helt sjukt hur roligt det kan vara att läsa ett sådant brev tolv år senare. Det värsta är att jag är en sådan pussy att när jag läser sådana här brev så kan de vara det roligaste jag sett, samtidigt som det rinner tårar längs mina kinder. Minnen betyder väldigt mycket för mig. Jag är den glada jäveln, som för den delen också nämns i princip i alla brev ("det är inte samma klass utan dig", "jag är inte lika glad längre" och många skämt om saker jag har gjort som fått människor i mitt liv att skratta). Kanske betyder mina minnen så mycket för mig just för att jag kan vara så otroligt stolt över de. Jag ska inte säga alltid, men mestadels i mitt liv så har jag påverkat personer på ett positivt sätt. Jag har lämnat min inspiration, min personlighet och mitt leende i många av de jag har lärt känna i mitt liv. Och jag kan säga att Sverige inte är den enda platsen, eller för den delen Norrköping, där jag har smittat vidare, utan det är många fler än så.
Förhoppningsvis kommer jag kunna fortsätta med detta och även samla på papper, kort och olika saker i mina lådor som en vacker dag, kanske så långt som pensionär kommer få mig att le.

Här är min syster Belma, som för den delen också kan vara förbaskat rolig ibland!