all i have is love for humanity

Nu ska jag avslöja den andra sidan av mig, den mindre ljusa. De flesta som känner mig tror jag känner mig som en glad tjej med ett nästan perfekt liv. Populär och allt sådant som hör till. Men jag kan säga så mycket som att jag faktiskt sitter här framför min dator just nu och känner mig bara hur ensam som helst. Min syster vet jag alltid finns där för mig, dock verkar hon ha ett väldigt upptaget liv för tillfället och har väl inte så mycket tid till att höra av sig till mig. Hon inser nog inte riktigt hur tom jag känner mig utan henne i närheten.
Visst, jag har alltid massor med folk att hälsa på och dansa med när det är lönehelg och jag är ute på krogen. Men vad gör det egentligen när det ändå inte är folk som jag faktiskt bryr mig om eller de om mig? Det är tomma ord.
Jag tackar gud varje dag för att Halebop finns och jag har kunnat hålla kontakten med min underbara vän Therese. Hon finns verkligen där i vått och torrt. Tyvärr har jag dock förlorat den kontakten med många andra av mina vänner från Umeå, vilket är grymt tråkigt. Malin skriver brev till mig och jag är nog den kassa i den relationen för jag får alltid ont i handen av att skriva brev och tar mig aldrig tid att sätta mig ner och skriva ett sådant. Förlåt. Och till er andra, jag har försökt. Men jag vill inte vara den som hör av mig hela tiden, ringer och ni svarar inte. Ring själva, jag springer inte efter någon.
Jag vill även passa på att säga att Norrköping är en jävla skitstad. De flesta människorna här är = skit. Jag förstår inte, varför ska det vara så svårt att lära känna nytt folk? Det känns som att människorna här tänker; äsch jag har en vän, det räcker för mig.
Jag undrar bara vart jag kommer vara om några år, när börjar mitt liv? Jag måste börja ta initiativ och tänka på mig själv i främsta hand. Jag vet att jag är en underbar vän, jag har hört det tusen gånger. Men vad tjänar det till, när man inte får ett jävla skit tillbaka?
Jag ställer upp för allt och alla men när Arijana är ledsen, vem finns då där?
Jag har alldeles för lite att göra känns det som. Jag pluggar aldrig, för det hatar jag. Jag borde skaffa mig någon fritidsaktivitet eller något. Så jag inte hinner tänka på mitt liv. Jag vill att det ska hända något, jag måste sticka härifrån och börja på nytt. Scratch.
Ta åt er av det smarta och kloka jag har sagt här, kan finnas med lite taskigt som spricker ut nu när jag är grymt ledsen. Men tro inte på min fina och lyckliga yta, för när ni inte ser så gråter även jag.