Dip ya ass in thhaa dip-sauce!
Det här måste vara det roligaste som har hänt på länge, fast det är nog ändå inte så länge eftersom det handlar om mig. Incidenter non stop. Jag skulle se på filmen "a boy girl thing" och så hade jag fixat dipsås åt mig själv och skulle sen hämta chipsen. Dippen fick vänta på soffan och när jag hade hämtat skålen med chips såg jag en härlig lysande soffa i mörkret... dock råkade jag missa att jag även hade lämnat dipsåsen där på...såå gissa vad.. jag satte mig på soffan och bara kände hur min ena skinka började kylas ner på något konstigt sätt...då märkte jag att den ligger i dipsåsen. Fy fan vad jag garvade, så jävla härligt att få sig ett sådant skratt! Kunde dock inte skrika av skratt för mamma och pappa sov.. men ändå...jag kunde krampskratta i alla fall.
Livets vägar är verkligen unpredictable (oförutsägbara) so to speak och man är själv om allting i grund och botten. I alla fall när man har slutat gymnasiet, börjar jobba smått och förbereder sig mentalt på en flytt hemifrån. Man märker också hur många så kallade vänner, jag skulle vilja kalla de folk att underhålla sig med, man hade under gymnasietiden. Sen när man slutar gymnasiet, slutar även det där med att höra av sig till folk. Ungdomar inser nog inte riktigt hur väl man kan använda kontaker i dagens Sverige men samtidigt så tror jag att de flesta har fler kontakter än vad jag har här i och för sig. Är det mitt fel? Nej. Jag gör verkligen mitt bästa, och jag är vän med vänner trots att jag kanske enligt vissa regler inte borde vara det. Någon kanske känner sig träffad nu. Men aja. Jag vill bara säga att filmen jag såg fick mig att inse hur många olika saker, små saker, i livet som kan få en att ge upp sina vänner. Jag tycker inte att det är värt att gifta sig med en man som säger att jag inte får umgås med mina vänner för att de är si och så. Eller en man som förbjuder mig att göra vad jag vill, på min fria tid. Men vad vet jag. Jag har ju knappt haft något seriöst förhållande. Är det mitt fel? Nej. Jag håller fast så hårt jag kan, vad ni gör kvittar mig. Jag kanske blir likadan en dag. Man ska aldrig säga aldrig. Men att säga att det är bra att bli en sådan person skulle vara att ta i.
it's a human thing..
Livets vägar är verkligen unpredictable (oförutsägbara) so to speak och man är själv om allting i grund och botten. I alla fall när man har slutat gymnasiet, börjar jobba smått och förbereder sig mentalt på en flytt hemifrån. Man märker också hur många så kallade vänner, jag skulle vilja kalla de folk att underhålla sig med, man hade under gymnasietiden. Sen när man slutar gymnasiet, slutar även det där med att höra av sig till folk. Ungdomar inser nog inte riktigt hur väl man kan använda kontaker i dagens Sverige men samtidigt så tror jag att de flesta har fler kontakter än vad jag har här i och för sig. Är det mitt fel? Nej. Jag gör verkligen mitt bästa, och jag är vän med vänner trots att jag kanske enligt vissa regler inte borde vara det. Någon kanske känner sig träffad nu. Men aja. Jag vill bara säga att filmen jag såg fick mig att inse hur många olika saker, små saker, i livet som kan få en att ge upp sina vänner. Jag tycker inte att det är värt att gifta sig med en man som säger att jag inte får umgås med mina vänner för att de är si och så. Eller en man som förbjuder mig att göra vad jag vill, på min fria tid. Men vad vet jag. Jag har ju knappt haft något seriöst förhållande. Är det mitt fel? Nej. Jag håller fast så hårt jag kan, vad ni gör kvittar mig. Jag kanske blir likadan en dag. Man ska aldrig säga aldrig. Men att säga att det är bra att bli en sådan person skulle vara att ta i.
it's a human thing..
Kommentarer
Postat av: Amra
tja, är tillbaka från allt resande nu, ödet ville jävlas med mig så jag är kär och tillsammans med en holländare nu, kul va? har du haft det bra?
Postat av: Anonym
träffad.
Postat av: Beatrice
hahaha dipp såsen kanske tyckte att din skinka såg het ut ;D
Trackback