all i have is love for humanity

Nu kan jag äntligen säga det, jag fick jobbet! För kanske två veckor sedan bara sökte jag ett jobb som croupier, alltså en sådan där som sitter bakom spelbord och leder spelet. Vet inte hur jag ska förklara bättre. Sen fick jag gå på intervju, min bästa bästa brud moa rekommenderade mig och vips fick jag jobbet. Fick dock ett mail först om att jag inte fått det men det visade sig vara fel för hon ringde mig lite senare och sa motsatse. Fatta glad jag blev då? Shit pomfrit. Jag kan nog inte ens beskriva min glädje för er. Jag är så förbannat glad. Nu ska jag påbörja utbildningen på torsdag och sedan får vi se hur lång tid den tar. Ser riktigt fram emot att lära mig allting. hihi.
Dessutom har jag faktiskt trots all bakfylla haft en riktigt kul helg också. Tjejförfesten i fredags klådde ju de flesta förfesterna på länge, riktigt kul hade vi. Laddar upp lite bilder nedan också sen. Efter det blev det otten såklart och jag stod tydligen på scenen och imiterade pussycat dolls till deras nya låt grow up. Ja, jag shakade brösten och putade med de och allt vad jag gjorde för att se ut precis som de också. Känns riktigt pinsamt att få veta, hade helst bara gjort det utan att bli påmind haha. Men ibland läcker minnet och andras åsikter. Tur bara att det inte finns några för mig kända filmer på det bara. Sedan så skulle jag och moa sumobrottas men hon fastnade i dräkten haha så det gick ju inte. Det var kul moa, förlåt. För ombytets skull gick jag med på att hångla med någon också, fick höra senare att han var snygg också så det var ju i alla fall något positivt. Blev en bigmac medan man blev smekt på låret och sedan taxi hem.
Lördagen fyllde min bästa Josefin Stalin Spolarn Andersson år och hon hade personalfest som jag fick följa med på. Det var riktigt trevligt och skojjigt. Dock försvann alla konstigt nog sedan utan att säga hejdå, lite tråkigt. Sedan skulle vi till oleary's men det verkade dött så vi gick till otten. Dansade av oss och drog hem. Sedan jobbade jag söndag.
Nu ska jag fara och handla, bränna skivor och fixa allt annat som behöver fixas innan jag ska ha min stora fest på lördag. Det ska bli så jävla kul, speciellt nu när jag har både nytt jobb och en födelsedag att fira. Nu känner jag mig på topp igen.

Jag upptäckte en delvis sjuk sak om mig själv när jag promenerade hem från jobbet i lördags vid tvåtiden. Det var blåsigt men fint som fan ute. Solen sken och höstlöven bara flög över hela mig. Det var så skönt att mitt pass var över och jag kunde inte låta bli att bara le och skratta för mig själv.
Jag började tänka på hur beroende jag egentligen är av andra människors bekräftelser, jag i princip lever på det. Men nu när det mesta sker på mina villkor och jag alltmer blir på vissa sätt självständig så känns det även som att jag inte är rädd för att se sanningen i ögat. För som min f.d. lärare Hans en gång sa till mig "Om man inte vågar se sina fel och brister leder det heller aldrig till en utveckling och förbättring." Han var en mycket klok man han. Det jag vill komma fram till är i alla fall att jag sen barnsben har fått höra av mina släktingar, vänner och alla omkring mig hur söt, vacker eller snygg jag är men så vitt jag minns var det inte ofta jag fick höra hur smart jag var. För sådana är jugoslaver, de berömmer en bara för utseende. Utseendet har en väldigt viktig roll. Har du inga fina barn eller barnbarn som du kan skryta med så blir du typ en outsider. Jag kanske överdriver lite, men visst fan ligger det något i det jag säger. Det faktumet har påverkat mig väldigt mycket undermedvetet. Jag har aldrig tvivlat på hur jag ser ut, däremot tvivlar jag fortfarande på mina hjärnceller. Jag brukar faktiskt skämta om att jag inte har några. Samtidigt så stämmer det faktiskt att jag inte har använt hjärnan många gånger alls förrän nu efter gymnasiet. Det är nu mitt liv börjar och det är nu jag får styra över det, för om inte jag styr så kommer det garanterat styra sig självt åt fel håll. Jag börjar inse mycket annat med livet, vad som är viktigt, men framförallt att det är jag och bara jag i mitt liv. Så småningom kanske jag skaffar en egen familj men det känns fruktansvääärt långt borta. Jag räknar med att gifta mig vid 30års ålder, kanske. Det som är positivt kan jag väl ändå erkänna är att jag ändå är väldigt självständig av mig. Jag har klarat mycket sen små ben och jag har mycket att se fram emot i mitt liv, både dåligt och bra. Fan vad jag svamlar. Men jag kan i alla fall, nu är det dags att jag bevisar för mig själv och inte för någon annans skull utan bara min hur jävla smart jag är. Jag ska trotsa alla de förolämpande skratten jag får som reaktion på vad jag tänker göra med mitt liv och alla mina drömmar. För hittills är har faktiskt allt gått min väg och jag har redan bevisat lite styrka. Du kan om du vill.

Igår var ju det sjukaste på länge. Jag valde att jobba från 9-16.00 och var död när jag kom hem så jag sov i en timme med reggae laddandes i bakgrunden inför den stora kvällen. Sen plattade mamma mitt hår jättefint och jag var glad. Gick ut med högklackat, kom tillbaka och hämtade mina ballerina så jag kunde byta då och då. När jag kom till Tamara på förfest kom jag även till en annan planet, vi laddade snabbt som fan och jag försvann nog till en annan värld där ett tag och det mesta snurrade bara. Jag var helt ofokuserad på allt och hade tydligen sagt när jag låg vid toaletten att jag skulle försvinna. Creapy shit! När jag var tillbaka på jorden gick vi mot Otten, eller vi åkte. Vi gick in och det var inte så mycket folk. När vi skulle gå ut en sväng innan tolv fick vi tydligen ingen stämpel. Men jag tänkte att det var logiskt att man skulle slippa betala igen för att gå in, okej allt med kö och så. Men tydligen inte. Och riktigt jävliga var de också. Folk fick knappt komma ut och ge oss pengar, men till slut så. Jävla tur det kan jag tala om för den där idioten. Mycket ilska. Har lust att aldrig mer gå dit, orka bråka för 80 kr. Men fan att brick&lace kommer dit redan nästa helg då så den idén kan man ju glömma. Förutom det så var allting bara konstigt den kvällen, människorna var konstiga och jag var konstig som fan i huvudet. Till slut trodde jag att jag var påväg hem men hamnade på efterfest. Det var några juggar som var helt galna, hade stenhög musik mitt i natten på ett gym och rockade loss. Men kul var det. Jag träffade även mitt tröst för kvällen, en kille som äger lite av mina snälla och oskyldiga känslor för killar. Han blev min sociala efterfest på en trappa. Sluta misstolka, vi hade inte sex. Ingen fysisk kontakt heller för den delen. Såja.
Nu borde jag sova.