all i have is love for humanity

Jag upptäckte en delvis sjuk sak om mig själv när jag promenerade hem från jobbet i lördags vid tvåtiden. Det var blåsigt men fint som fan ute. Solen sken och höstlöven bara flög över hela mig. Det var så skönt att mitt pass var över och jag kunde inte låta bli att bara le och skratta för mig själv.
Jag började tänka på hur beroende jag egentligen är av andra människors bekräftelser, jag i princip lever på det. Men nu när det mesta sker på mina villkor och jag alltmer blir på vissa sätt självständig så känns det även som att jag inte är rädd för att se sanningen i ögat. För som min f.d. lärare Hans en gång sa till mig "Om man inte vågar se sina fel och brister leder det heller aldrig till en utveckling och förbättring." Han var en mycket klok man han. Det jag vill komma fram till är i alla fall att jag sen barnsben har fått höra av mina släktingar, vänner och alla omkring mig hur söt, vacker eller snygg jag är men så vitt jag minns var det inte ofta jag fick höra hur smart jag var. För sådana är jugoslaver, de berömmer en bara för utseende. Utseendet har en väldigt viktig roll. Har du inga fina barn eller barnbarn som du kan skryta med så blir du typ en outsider. Jag kanske överdriver lite, men visst fan ligger det något i det jag säger. Det faktumet har påverkat mig väldigt mycket undermedvetet. Jag har aldrig tvivlat på hur jag ser ut, däremot tvivlar jag fortfarande på mina hjärnceller. Jag brukar faktiskt skämta om att jag inte har några. Samtidigt så stämmer det faktiskt att jag inte har använt hjärnan många gånger alls förrän nu efter gymnasiet. Det är nu mitt liv börjar och det är nu jag får styra över det, för om inte jag styr så kommer det garanterat styra sig självt åt fel håll. Jag börjar inse mycket annat med livet, vad som är viktigt, men framförallt att det är jag och bara jag i mitt liv. Så småningom kanske jag skaffar en egen familj men det känns fruktansvääärt långt borta. Jag räknar med att gifta mig vid 30års ålder, kanske. Det som är positivt kan jag väl ändå erkänna är att jag ändå är väldigt självständig av mig. Jag har klarat mycket sen små ben och jag har mycket att se fram emot i mitt liv, både dåligt och bra. Fan vad jag svamlar. Men jag kan i alla fall, nu är det dags att jag bevisar för mig själv och inte för någon annans skull utan bara min hur jävla smart jag är. Jag ska trotsa alla de förolämpande skratten jag får som reaktion på vad jag tänker göra med mitt liv och alla mina drömmar. För hittills är har faktiskt allt gått min väg och jag har redan bevisat lite styrka. Du kan om du vill.